Transportenheten

Det var med skakiga ben och darrande underläpp som jag stämplade ut i fredags. Mitt vikariat var ju slut, hur skulle det gå för transportenheten? Om hela verksamheten skulle komma att krasha, kunde jag hållas ansvarig?
  Jag försökte på kvällen koppla bort min oro med goda vänners sällskap ett överflöd av dålig amerikansk komedi. Men mina försök misslyckades, mina skratt var tomma och när jag slutligen lyckades somna upptogs mina drömmar helt av välta matvagnar och Peters förtvivlade gråt.
   När jag vaknade kallsvettig på lördagen förstod jag att jag behövde ta till tyngre medel. Under kvällen försatte jag mig i det omisskänligt harmoniska tillstånd som bara kan uppnås genom att konsumera ett flertal Sofiero. Som bekant fungerar det, men bara för en begränsad tid och söndagen blev en dag fylld av oro och huvudvärkstabletter. 
Men, på måndagmorgon kl 07:14 händer det! Jag blir väckt den alltid alltför hurtiga rösten från Herr Mårtensson. 
"Det är kaos här!" gastar han och hörselskadan på mitt vänsteröra är ett faktum.
"Visst", säger jag, "man ställer väl upp". 
Och som en blixt befinner jag mig åter i sjukhuskulvertens bekanta miljö. Situationen i hus A är uppstyrd.
Tacka mig senare.

peace out  
/Adam